.

HJÄRNAN KAN INTE längta efter Gud!


HJÄRNAN KAN INTE känna kärlek!



Geléklumpen vi har i skallen är ju bara ett fysiskt organ, en ägodel, ett OBJEKT, och objekt kan ju naturligtvis aldrig vara medvetna, känna kärlek eller längta efter Gud, till skillnad från själen, vårt eviga Jag, som är det medvetna kärleksfulla SUBJEKTET, kroppens ägare, den andliga individen i kroppen...



Så härmed kan vi alltså GLÖMMA det sjuka FLUMMET att geléklumpen skulle kunna längta efter Gud och känna kärlek!


OK?


Håller ni med om det, HJÄRNKRAMARE?




Eller har ni några LOGISKA ARGUMENT för att hjärnan och dess kemikalier skulle kunna känna kärlek och empati, plågas av samvetskval och sorg, känna vördnad och längtan efter Gud?


LÅT HÖRA!


Har ni inga vettiga argument att komma med, så får vi nog enas om att det är Jaget/själen som känner kärlek och som har en inneboende längtan efter Gud, vår Skapare!



(Närmare 90% av Jordens befolkning har insett att Gud och själen finns, och längtar tillbaka till Honom i den eviga andliga världen!)





Må frid, lycka och Gudskärlek råda och äga er, önskar jag er alla av hela mitt hjärta, själens och Översjälens (Guds lokaliserade, immanenta aspekt) boning...Herren vare med er!


Aum, Om tat sat


Eder tillgivne,

Fick en Snilleblixt

.